Kan vara ofrivillig frivillig vila med.
Svenskan är inte min starka sida, men ändå.
Tror det kan behövas en förklaring här. Är inte skadad, så jag skulle kunna träna, men det har varit lite förmycket, så jag har mest bara känt mig seg. Därför har jag frivilligt tagit det lugnt, men bara för att jag egentligen var tvungen!
Förra veckan blev det vara 5,5 h träning (inklususive en match) och 3 hela vilodagar.
Måste vara något minimalt rekord för att var en vecka då jag i övrigt är frisk.
 
Hur eller hur så hoppas jag att detta har resulterat i pigga ben. 3 viktiga fotbollsmatcher denna veckan.
Ikväll FC Oscarshamns b-lag hemma, på onsdag Brand-SM mot Trolhättan/Vänersborg och lördag möter a-laget Landsbro och b-laget Vimmerby.
 
Brand-SM ser jag fram emot förra året blev det ingen match pga att först fick dom som skulle till oss inte ihop lag och sen fick inte vi ihop lag när vi skulle till Eslöv. Detta spelas på 7 manna plan och vi ställer upp med blandade talanger. De flesta är väl med på gamla meriter, men vi är några som spelare i olika lag. Jag har lite hand om det hela och vi tränar aldrig så har fått fråga runt och har man spelat i något lag nån gång då ligger man bra till och är högaktuell :)
Det hela spelas som vinna eller försvinna, så varje match är viktigt.
Nu hoppas jag bara att dom verkligen kommer, så det blir någon match i år.
Då min snabbhet kan brista mot killarna så kan jag ha fördelen om det är folk som har svårt att spela tufft mot tjejer. Vore förvånad om de andra har med en tjej i laget.
 
 
Nu ska det taggas inför veckans första match!!
Och frågan??
När fasen ska jag få in bollen i mål!
 
 
Jäkla vad tiden bara försvinner. Nu denna veckan får jag ju testa på lite hur ni vanliga arbetare har(fast snäppet värre). De är ju så att varje år stängs kärnkraftverken ner olika lång tid från gång till gång. De ska serva och laga grejer. Vi får därför turas om att gå dagtid en vecka. För mig innebär det åka halv 6 hemma halv 6, inte jättekul, men man byter bort 3 dygn plus får lite extra betalt, så en vecka om året ska man nog överleva.
 
I helgen var jag och Lasse på utflykt till Norrköping. På söndagen cyklade vi ett mountainbikelopp. Och passande nog spelade a-laget borta mot ett Norrköpingslag på lördagen.
Så första stopp blev Smedby AIS -Madesjö
Tyvärr slutade matchen 1-0
 
Hanna har precis nickat bort bollen
Mickis i en av många kamper på mittfältet
G2 högst och nickar, men tyvärr inte i mål
Bössan drar på ett skott som träffar backen som står framför
 
Som sagt ville bollarna inte in den här gången. Spelet funkade inte som det borde.
På lördag blir det nya tag då Mariebo kommer ner och gästa knaggliga Madesjövallen ;)
 
Cykeltävlingen då. Det var en upplevelse. De flesta där var folk som var ute och cyklade säkert minst en gång i veckan. Med flashiga kläder och cykla och skor som man knäpper fast i pedalerna.
Jag äger ingen mountainbike, men Lasse skulle cykla och jag skulle med för jag var ledig. Hade jag stått och tittat hade jag nog mest varit sur och uttråkad, så Lasse fixade en som lånad ut en cykel till mig
.Tack så jättemycket!!
Jag cyklade 25 km Lasse 35km och tävlingsklassen var 55 km. Vi körde i motionsklasser.
 
Lägg märke till de "rena" benen
 
 
Var mycket grus och skogsvägar där det gick att cykla jäkligt fort. Bara att trycka på. Dock var det ju så att eftersom jag inte hade en sån där flashig cykel kunde jag inte hänga med folk även om jag hade velat :(
Tänkte då hela tiden dom blir nog trötta snart och efter 8 cyklade km började jag cykla om folk, äntligen.
Sen kom vi ut i skogen på stigarna... haha jag körde på jättefort tyckte jag lite halvt livrädd att ramla slå mig. I början gick stigen precis bredvid en sjö så då var jag lite orolig att jag skulle ramla eller köra i vattnet, men jag klarade mig.
  Allt som allt var det jäkligt kul. Men klurigt i skogen. Lyckades bromsa så jag flög över styret en gång i slutet, slog mig lite men inte värre än att jag cyklade vidare direkt.
 
Kom 5 av det 17 som körde 25 km 1h 31min, så är nöjd
och Lasse som cyklade en mil längre lyckades inte slå mig men han var bara ca 5 min efter.
Lyckades dock inte med mitt mål, att vinna ett utlottat pris(man vill ju ha pris ;) hehe)
 
Vi bodde på brandstationen natten i Norrköping.
Vi hade en högtalare i vårt rum och självklart blev det ju då ett nattlarm, med förlarm och allt, skönt att bara somna om. Lasse låg dock helt ovetande och sov. Han vaknade inte och det var ändå jäkligt högt.
 
 
 
Nehe får blir tidigt i säng idag när man kan upp kl 5 hela veckan. Min kropp är verkligen inte gjord för det.
Imorgon taggas det ordentligt.
Match mot Team Södermöre kl 19.00 i Ljungbyholm imorgon
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja nu ska jag äntligen berätta lite om loppet som är precis så långt och jobbigt som det låter.
 
Detta loppet är alltså längre än ett marathon. Det är 5 mil långt och går mest i terräng. Inte vilken terräng som helst utan upp, ner, upp, ner, upp, ner. Och det är ju inte små sköna backar utan det går för det mesta rakt upp och sen rakt ner, så det är nästan lika jobbigt nerför.  För er som sprungit Lidingö kan jag säga att banan här är mycket som de jobbiga partierna.
 
Tävlingsdagen
Vi började dagen med att stiga upp kvart i 5!! På en ledig lördag!! Lite tidigt tyckte jag men bara åka med gruppen. Ska sägas att vi pysslade med våra tröjor till 11 kvällen innan.
Sen var vi på plats typ innan pakeringsvakterna ; P
 
Bästa gruppen, "Gruppen utan vidare" 15 min före start i vår egenfixade tröjor
 
Tiden gick fort och vid stod där på löparbarnorna innan startskottet gick. Var ca 600 löpare (några sprang halva distansen) som alla skulle ett varv innen på vallen innan det bar iväg ut i skogarna. Det blev lite korvstockning så där efter 200 m sprang vi glada och skrattade, utan att kanske inte veta vad som väntar.
 
Vi var ju 4 stycken som sprang ihop och vår plan var väl att springa  i typ 6.15 - 6.30 min/km tempo. Litet mål var väl att vara under 6 h iaf. Vi gick med på rekomendationerna om att gå i de branta uppförsbackarna. Man tjänar knappt på att jogga. När man gick blev det lite andra muskler med så bra att varriera.. Detta funkade bra första halvan av loppet. Vi var nu fortfarande lika glada. Man började känna lite seghet, men det var inget som jag kände var störande för att jogga på i lugnt tempo. Nu hade en i gruppen fått lite ont och kände att det var svårt att springa på av ondhet och krampkänningar så kommande mil var väldigt lugn med mycket gång och väldigt lugn jogging. Vi var ju en grupp och vi skulle ju hålla ihop, så vi var tillsammans fram till kontrollen vid 36 km. Då tyckte han att vi andra skulle springa på. Vi var lite sådär till det, men han som hade ont fick bestämma och han ville det så, så blev det.
Och så var vi bara 3.....
Vi hade nu 14 km som behövdes springas 1h 35 min, för att nå vårat mål under 6 h.
Det skulle vara på gränsen för det var ju en jobbig del av loppet kvar, men jag känd verkligen att detta är möjligt och de andra var med mig på att försöka.
Vi började springa på snabbare än vi sprungit under hela loppet. Men vi var tvugna.
Nu kände en annan att hans vader kommer inte palla att springa i detta tempo så med en mil kvar var vi bara 2.... Jag och Sandra.
Vi har bott  vägg i vägg i 2 år medan vi läste till brandman, så vi känner varandra rätt bra och vet vad den andra går för. Så att vilja och envisheten fanns hos den andre visste vi båda, så det var bara att köra.
Lite övertaggade efter att gått en del där i mitten stack vi iväg i lite väl högt tempo kanske. Jag sprang ju med pulsklockan fast utan pulsbandet. Så hade ju koll på allt med tip hastighet och under denna milen skulle det räknas och fundera mycket.
Vi sprang på ganska bra och vi passerade flera som lunkade sig fram. Vi hade fått hel nya krafter och jag kände mig oförskämt pigg.
När vi är på raksträckan innan Abborrebacken (för andra gången denna dag) säger sandra "Frallan jag går in i väggen" (Frallan, det är jag det). Aj då tänkte jag, ville ju så gärna inte tappa det här med ca 5 km kvar... Visste inte riktigt hur hon mådde. I Aborrebacken höll jag henne i handen och i princip styrde henne då hon inte såg klart kunde hon koncentrera sig på att gå, så såg jag till att hålla oss på stigen.
Vi kunde jogga på platten och nerför men i betydligt läger tempo pluss att det skulle ju vara ett par uppförsbackar till där det skulle behövas tid. Tänkte hela tiden att sista km kan man ju alltid springa lite fortare. Det brukar jag det flesta kunna iaf.
Hoppades ju att Sandra skulle piggna till medans vi tog oss fram lite saktare, men det verkade inte hjälpa utan hon kände sig fortfarande yr och nästan så det svartnade för ögonen. Jag såg ur tiden började rinna iväg, inget jag sa än. Jag visste att om inte Sandra kan springa på måste jag vara kvar hos henne, då det fanns risk att hon skulle svimma men jag visste även att om vi skulle komma i mål över 6 h skulle hon vara lika sur och besviken som jag.
Så jag gjorde som kanske så många andra hade gjort. Jag sa att vi måste springa på om vi ska fixa det här. Och för att tagga till henne skrek jag och fråga om ville klara det om hon verkligen ville det. Det ville hon ju så våra 2 sista km var nog dom snabbaste på hela loppet.
Hade ju varit oförskämt pigg under senaste milen, men när temot höjdes då kände även jag att man varit ute i snart 5 mil och att detta är jobbigt.
Vi kom in på löparbanan ihop och sprang i mål hand i hand på tiden 5.58.15. Som 30 och 31 av 48 damer som kom i mål. Sandra fick en sekund snabbare än mig i resultatet, får bjussa på den ;)
Resultaten kan ni se här. Snabbaste dam hade 3.51 och herr 3.27, så är bara att fortsätta träna ;)
 
Våra två kämpar som vi släppt kom i mål ca 25 och 30 min efter oss starkt kämpat!
Tack till vår heja klack på 3 personer som lätt hördes mest på hela Lidingövallen.
 
4 galningar i mål med vars en jäkligt kaxig välförtjänt t-shirt
 
Kvällen avslutades med grillning, alkohol och utgång med dans.
Blir en viss stil att dans med massa blåser under fötterna, som ttur var hade vi ju hält i oss lite bedövning(alkohol)
 
Vi blev fångade på kort av nån Lidingötidning eller nåt.
 
Jaha om jag ska sumera lite.
Kul greja att göra, men lär nog sldrig springa detta igen. Lite dåligt snitzlat ibland vi var nära att springa fel en gång. Har nog aldrig varit så här vältränad konditionsmässigt. Så länge i tempo är jättehögt kan jag mala på rätt länge. Vore kul att testa ett marathon, men tror inte mina knän skulle klara så mycket asfalt.
Hur det hade gått om jag sprungit loppet själv? Väldigt svårt att säga. ibland såg vi ingen före oss och ingen efter oss så om man varit själv hade det kännts som att vara ute och träna 5 mil och då hade jag nog blivit väldigt uttråkad. Nu joggade vi ju i prattempo så de första 3,5 mil pratades det och skojades en massa.
 
Tack
Sandra, Emil och Magnus
för en minnesvärd dag :)