sportfåne

Ja nu ska jag äntligen berätta lite om loppet som är precis så långt och jobbigt som det låter.

 

Detta loppet är alltså längre än ett marathon. Det är 5 mil långt och går mest i terräng. Inte vilken terräng som helst utan upp, ner, upp, ner, upp, ner. Och det är ju inte små sköna backar utan det går för det mesta rakt upp och sen rakt ner, så det är nästan lika jobbigt nerför.  För er som sprungit Lidingö kan jag säga att banan här är mycket som de jobbiga partierna.

 

Tävlingsdagen

Vi började dagen med att stiga upp kvart i 5!! På en ledig lördag!! Lite tidigt tyckte jag men bara åka med gruppen. Ska sägas att vi pysslade med våra tröjor till 11 kvällen innan.

Sen var vi på plats typ innan pakeringsvakterna ; P

 

 

Tiden gick fort och vid stod där på löparbarnorna innan startskottet gick. Var ca 600 löpare (några sprang halva distansen) som alla skulle ett varv innen på vallen innan det bar iväg ut i skogarna. Det blev lite korvstockning så där efter 200 m sprang vi glada och skrattade, utan att kanske inte veta vad som väntar.

 

Vi var ju 4 stycken som sprang ihop och vår plan var väl att springa  i typ 6.15 - 6.30 min/km tempo. Litet mål var väl att vara under 6 h iaf. Vi gick med på rekomendationerna om att gå i de branta uppförsbackarna. Man tjänar knappt på att jogga. När man gick blev det lite andra muskler med så bra att varriera.. Detta funkade bra första halvan av loppet. Vi var nu fortfarande lika glada. Man började känna lite seghet, men det var inget som jag kände var störande för att jogga på i lugnt tempo. Nu hade en i gruppen fått lite ont och kände att det var svårt att springa på av ondhet och krampkänningar så kommande mil var väldigt lugn med mycket gång och väldigt lugn jogging. Vi var ju en grupp och vi skulle ju hålla ihop, så vi var tillsammans fram till kontrollen vid 36 km. Då tyckte han att vi andra skulle springa på. Vi var lite sådär till det, men han som hade ont fick bestämma och han ville det så, så blev det.

Och så var vi bara 3.....

Vi hade nu 14 km som behövdes springas 1h 35 min, för att nå vårat mål under 6 h.

Det skulle vara på gränsen för det var ju en jobbig del av loppet kvar, men jag känd verkligen att detta är möjligt och de andra var med mig på att försöka.

Vi började springa på snabbare än vi sprungit under hela loppet. Men vi var tvugna.

Nu kände en annan att hans vader kommer inte palla att springa i detta tempo så med en mil kvar var vi bara 2.... Jag och Sandra.

Vi har bott  vägg i vägg i 2 år medan vi läste till brandman, så vi känner varandra rätt bra och vet vad den andra går för. Så att vilja och envisheten fanns hos den andre visste vi båda, så det var bara att köra.

Lite övertaggade efter att gått en del där i mitten stack vi iväg i lite väl högt tempo kanske. Jag sprang ju med pulsklockan fast utan pulsbandet. Så hade ju koll på allt med tip hastighet och under denna milen skulle det räknas och fundera mycket.

Vi sprang på ganska bra och vi passerade flera som lunkade sig fram. Vi hade fått hel nya krafter och jag kände mig oförskämt pigg.

När vi är på raksträckan innan Abborrebacken (för andra gången denna dag) säger sandra "Frallan jag går in i väggen" (Frallan, det är jag det). Aj då tänkte jag, ville ju så gärna inte tappa det här med ca 5 km kvar... Visste inte riktigt hur hon mådde. I Aborrebacken höll jag henne i handen och i princip styrde henne då hon inte såg klart kunde hon koncentrera sig på att gå, så såg jag till att hålla oss på stigen.

Vi kunde jogga på platten och nerför men i betydligt läger tempo pluss att det skulle ju vara ett par uppförsbackar till där det skulle behövas tid. Tänkte hela tiden att sista km kan man ju alltid springa lite fortare. Det brukar jag det flesta kunna iaf.

Hoppades ju att Sandra skulle piggna till medans vi tog oss fram lite saktare, men det verkade inte hjälpa utan hon kände sig fortfarande yr och nästan så det svartnade för ögonen. Jag såg ur tiden började rinna iväg, inget jag sa än. Jag visste att om inte Sandra kan springa på måste jag vara kvar hos henne, då det fanns risk att hon skulle svimma men jag visste även att om vi skulle komma i mål över 6 h skulle hon vara lika sur och besviken som jag.

Så jag gjorde som kanske så många andra hade gjort. Jag sa att vi måste springa på om vi ska fixa det här. Och för att tagga till henne skrek jag och fråga om ville klara det om hon verkligen ville det. Det ville hon ju så våra 2 sista km var nog dom snabbaste på hela loppet.

Hade ju varit oförskämt pigg under senaste milen, men när temot höjdes då kände även jag att man varit ute i snart 5 mil och att detta är jobbigt.

Vi kom in på löparbanan ihop och sprang i mål hand i hand på tiden 5.58.15. Som 30 och 31 av 48 damer som kom i mål. Sandra fick en sekund snabbare än mig i resultatet, får bjussa på den ;)

Resultaten kan ni se här. Snabbaste dam hade 3.51 och herr 3.27, så är bara att fortsätta träna ;)

 

Våra två kämpar som vi släppt kom i mål ca 25 och 30 min efter oss starkt kämpat!

Tack till vår heja klack på 3 personer som lätt hördes mest på hela Lidingövallen.

 

 

Kvällen avslutades med grillning, alkohol och utgång med dans.

Blir en viss stil att dans med massa blåser under fötterna, som ttur var hade vi ju hält i oss lite bedövning(alkohol)

 

Vi blev fångade på kort av nån Lidingötidning eller nåt.

 

Jaha om jag ska sumera lite.

Kul greja att göra, men lär nog sldrig springa detta igen. Lite dåligt snitzlat ibland vi var nära att springa fel en gång. Har nog aldrig varit så här vältränad konditionsmässigt. Så länge i tempo är jättehögt kan jag mala på rätt länge. Vore kul att testa ett marathon, men tror inte mina knän skulle klara så mycket asfalt.

Hur det hade gått om jag sprungit loppet själv? Väldigt svårt att säga. ibland såg vi ingen före oss och ingen efter oss så om man varit själv hade det kännts som att vara ute och träna 5 mil och då hade jag nog blivit väldigt uttråkad. Nu joggade vi ju i prattempo så de första 3,5 mil pratades det och skojades en massa.

 

Tack

Sandra, Emil och Magnus

för en minnesvärd dag :)